Antibiotika inom tandvården

Patienter utan kända riskfaktorer/riskbeteenden utgör majoriteten av de akuta fallen.

De vanligaste diagnoserna utgörs av akut (symtomatisk) apikal parodontit, pulpit, abscesser av olika slag och perikoronit. Hos dessa patienter ska i första hand dränage genomföras och orsaken till infektion avlägsnas (lokal kirurgisk infektionsbehandling). Antibiotikaförskrivning får aldrig ersätta korrekt diagnostik, lämplig och effektiv antiseptisk behandling och nödvändig kirurgisk lokalbehandling. Vid allmänpåverkan eller tydliga tecken på infektionsspridning bör dränage av infektionen kompletteras med systemisk antibiotikabehandling.

Penicillin V (PcV) är förstahandsalternativ vid behandling av orala infektioner.Metronidazol kan användas som tillägg till PcV vid terapisvikt, eller vid primär behandling i kombination med PcV vid allvarlig infektion med tecken på spridning.

Klindamycin ska inom allmäntandvården, bland annat på grund av risken för svåra diarréer och ekologiska störningar, endast användas vid penicillinallergi.

Lokal antibiotikabehandling rekommenderas inte vid behandling av orala infektioner.

Aggressiv parodontit, periimplantit, osteomyelit samt sekundärinfektioner vid käkbensnekroser bör behandlas av, eller i samråd med, specialisttandvården.Antibiotika ska inte användas vid behandling av pulpit.Handläggning av orala infektioner hos medicinska riskpatienter ska ske i samråd mellan tandvård och behandlande läkare när så är befogat.God förebyggande tandvård, inklusive god egenvård, är av största vikt för att förebygga orala infektioner.Den mest grundläggande åtgärden för att förebygga spridning av resistenta bakterier och andra smittämnen, är att vårdpersonal av alla kategorier i sitt arbete konsekvent tillämpar basala hygienrutiner.


Klinikrutiner